torsdag 4 december 2014

Bajsglädje

Det är nog säkert ingen myt att småbarnsföräldrar bara snackar bajs. Hur kan man inte göra det liksom? Det styr ju hela vardagen. Och festen också förstås, fast det inte finns så mycket fester på agendan.

Som när det är minusgrader och man är på väg till dagis på morgonen. Man klär omsorgsfullt på både yllesockor och yllehalare, klär på vinterhalaren och trycker med svetten lackande i pannan ner fötterna i vinterstövlarna. Petar på handskarna och halsduken och mössan. Skickar barnet ner för trappan. Sen klär man på sig själv: utebyxor, ylletröja, knyter skorna, jacka, mössa, vantar och virar halsduken runt halsen. Snabbt ska det gå så man inte hinner dö stora svettdöden innan man kommer ut.

Så när man är på väg ut genom dörren undrar man en halv sekund varför barnet bara hunnit halvvägs i trappan och varför han står stilla. Och då hör man den lilla rösten säga:

– Jag kackar.

Den moderliga glädjen känner liksom inga gränser just då.

3 kommentarer:

Pia sa...

Jag förstår om du ville gråta, men jag skrattgråter av din text. Stort gilla på denna!

Camsan sa...

Så bra, haha jo nu är det roligt några timmar efteråt! Jag har förresten tänkt kommentera på flera av dina inlägg den senaste tiden, men jag minns aldrig mitt wordpress lösenord och jag orkar inte ställa om det varje gång jag ska logga in och kommentera. Men som vanligt har du många bra juttun! Kommenterar igen när jag orkar förnya lösenordet igen.

Prinsessan Heidi sa...

Hahaha, så bra beskrivet att jag ännu sitter och flabbar...! Alltså usch va jobbigt det där kan vara, tänk om alla som ser en ute på gatan med sina påbyltade barn skulle förstå vilken energi det kräver att få det till stånd!