fredag 11 oktober 2013

Namncirkusen

Ni vet ju att jag har grubblat på det här med namnbyte ett bra tag. Fram till bröllopsdagen kände jag ena dagen att jag ville behålla mitt eget, andra dagen att jag ville byta. Så bestämde jag mig på bröllopsdagen i alla fall för att ta Niklas efternamn, jag tyckte det skulle kännas trevligt att ha samma namn som han.

Men namnet satt inte riktigt bra på mig. Jag hajade till varje gång jag såg det skrivet och när jag ändrade namnet på Facebook tyckte jag det såg tokigt ut. Så när jag skulle boka tid för pass- och körkortsbyte brast jag i gråt. Jag ville inte byta namn. Alls. Det kändes bara jättekonstigt att ha en annan etikett än den jag haft hela mitt liv och det blev bara jättetokigt. Som att skriva "aprikosmarmelad" på blåbärssyltsburken. Namnet i sig är ju fint och ser trevligt ut, men beskriver inte innehållet på rätt sätt.

Så nu har jag bytt tillbaka till mitt eget namn. Eller lämnat in ansökan om att få byta tillbaka, det officiella utlåtandet har inte kommit ännu. Men jag känner mig åtminstone lite mer tillfreds.

7 kommentarer:

Lisa sa...

Huvudsaken är att det känns bra! Gillade etikett jämförelsen, mycket beskrivande.

Pia sa...

Jess! diggar hur du verkligen funderat och känt efter. Säger som Lisa, huvudsaken är att det känns bra.

Nora sa...

Precis! Báda namnen är fina, men Berghäll är DU! Kramar <3

skrutte sa...

gillar att du kör på känslan - helt rätt. tufft gjort, de flesta hade nog bara låtit det vara då det en gång var gjort. jag hejar på dig oberoende av namn!

Prinsessan Heidi sa...

I salute you, det var modigt att lyssna på dina känslor när stunden kom! Ibland vet man faktiskt inte vad man vill förrän det gäller, och då är det inte alltid lätt att våga följa sin magkänsla, men du gjorde det! Kram! :)

Peppe sa...

Man FÅR ändra sig. Tycker att det är fint att med folk som inte biter sig fast vid ett beslut " bara för att".

Camsan sa...

Tack, det känns fint att ni förstår!